Sexuell frustration?!?
Det här är ingen reklamfilm, så det finns inget köptvång.
Du har heller ingen som helst reklamationsrätt. Inga andra rättigheter heller för den
delen.
Det här är bara en ofullständig tanke av en fullständig idiot. Tänkte sitta här en
stund, i denna obekväma ställning och känna mig mindre komplett än i gångna tider.
-Det här är en svår och orättvis värld, sa mannen i den grå kostymen
-Jo jag vet, jag håller alldeles med, sa jag efter att ha kastat sesamfrön i hans ögon.
Efter att ha svurit, spottat och fräst en lång stund så kramades vi till slut.
Hårt och länge.
Ibland är man glad för det lilla.
Destillera mig
Om du tror att jag är lugn så tar du fel. För det är storm. Storm som sliter, storm som tär.
Försöker vara felfri, försöker le och växa stor.
Men enda insikt som alltid slår, är om sträckan som finns kvar.
Vill bygga väggar som står emot, dessa spöken och demoner.
Men du finns alltid kvar, du som kräver svar.
knän som alltid blöder och knogar repar järn
Det var du och jag
Men en vacker dag
vill jag bygga pyramider
48 timmar senare
långsamt
Sipprar genom springor
trögflytande
undflyende
Med en besk smak av skräck och vånda
bär jag mig själv
över min värkande rygg
Leta inte efter rester
efter spår, efter svar
Tröttheten slår mig
och jag orkar inte lyfta mina händer
till försvar
Jag är en mycket gammal brödrost
full av smulor
som bränts bort
Final Hour
I subside
but dont accept the things they say
I´m left to die
Like a leaf that shivers, in the first of may
Soon forgotten and soon to fall
cursed in vain within these walls
My final word, is that of this
If I had a tounge, I´d speak my wish
But the voices do not listen
Just keeps mumbling on
of guilt and of pressure
and of all that I´ve become
A rape of culture and of gods
Left to die in written words
A man of sickness repents his seed
The plague that pillage entire worlds
But at the end, I´m still alone
with all the lies the voices told
just a man strapped to bones
with promised dreams turned deadly cold
I will hide out here at the end of lives
where the water turns and the burden strives
I think I´m speaking of goodbye
singing tunes where hope will fry
Flyktig tanke
När vi ska visa vägen till svaren som aldrig fanns.
Tänker på mannens omättliga begär efter styrning och kontroll. Dyrkan, nerstamp och religöst förtryck. Lidandet genom okunskap. Det kortsiktiga metodiskt hatandet av frid. Låt inget bero och inget ska finnas. Inga tankar till det gångna när vi kräver våra svar. Brukar och förbrukar. Hungrar efter mer.
Vässar mina knivar, jag ska karva dig till lags. Du ska undermålas och förbises när du visar ditt blödande leende. En gas utan namn. Med förtal ska du skingras. Utan motstånd ligger världen öppen och våra kängor plöjer spår. I mitt namn och för våran sak, ska marken åter färgas. Tankar blir till svarta hav och röda vätskor.
Vi sår i våra spår
Men inte att förglömma
att allt det går igen
Och ja, det kommer tillbaka
2-1=Tomhet
Måste låta fingrarna flyga, pilla, inte tänka. Ingen ångest i det febrila.
Nu tar jag avstamp, måste få luft. Byta miljö. byta sida
Beger jag mig till gymmet med öronbedövande musik... Måste bort och hitta hem.
Finna frid i kaos och bara springa.
Springa på ett band som bara snurrar, likt en lemmel, likt en råtta
utan framsteg, utan orsak, inga tankar
Bara bort
Jag vill ut till sjöss, höra vågor skvalpa
och rikta blicken mot ett oändligt långt och stillsamt streck
Tanken den slog mig, och jag, jag slog tillbaka
Jag skriver för att kunna tänka.
Tänker att jag borde veta så mycket bättre nu.
Efter alla dessa år av drivande, färdande, letande.
Men gör jag det?
Försöka att vässa pennan är som att försöka övervinna krampen i mellangärdet, efter en för snabb måltid, med att ställa sig på tå och skrika Halleluja.
Allting stannar upp, snurrar till och faller ur sig själv, för att sedan alltid falla tillbaka in igen.
Tillbaks på ruta ett.
Som en motor på tomgång som försurar miljön, som en spricka i en vindruta efter ett stenskott, som nästan, men bara nästan, inte syns det minsta.
Slå in den jävla rutan istället och visa att något händer, att konsekvensen är mottaglig.
Att livet har affekt.
Känslan av att vara en vuxen man i ett barns kropp var min förbannelse och ledsagare under min barndoms diffusaste år. Men den känslan ersattes snabbt av en mer trevande osäker bild av mig själv som ett nyfött, ovetandes barn fast i en vuxen mans kropp, så fort jag fann mig själv därute.
Jag reste mig på knakiga, rangliga ben och jag bet ifrån.
Gav mig iväg på en lång vandring hemifrån och sörjde redan vid mitt första steg förlusten av det förflutna. Tanken att aldrig få komma tillbaka hem igen, utan att allt har förändrats, förvanskats och förlegats.
Den tanken bar jag med mig bort som en snuttefilt, en tröstande tumme eller som den klubba man får efter att ha suttit i tandläkarstolen utan att fälla tårar.
Som barn blev jag firad när jag log efter att ha fallit nerför trappan och inte visade upp den klump av cyanid som växte i mitt bröst, för omvärlden.
Det är nu som ett stort gapande hål i bröstet på mig där alla minnen forsar fram som ur en sprucken damm, ner i en väldig himlakroppsstor tekopp som svämmar över av svart vatten och socker. Långt där framför en i mörkret, nere i virveln bredvid den roterande teskeden, finns slutet på tunneln.
Det är framtiden som lever där.
En framtid som är skymd i dimma och av en känsla av hopplöshet, gudlöshet och misströstan.
Mitt under min vandring mot framtiden så finner jag mig själv borttappad och vilseledd. Den heliga skrift skänker föga tröst och inga vuxna visdomsord finns att tillgå.
Bara minnet av en väldig rygg med växande, infantila svettfläckar när jag försökte berätta om mitt behov och mitt beslut, letar sig upp längs min ryggmärg.
Spåren där i snön slutar alltför oftast vid din dörr.
Ingen har nånsin öppnat och skuggan av det bortgångna sitter som fastfrusen på närmsta fönsterkarm.
Katten betraktar mig lekfullt där jag kvider ut ett ordlöst rop på hjälp, för att strax därefter upptäcka en än mer spännande dammtuss och rusa efter den istället. En suck av längtan undflyr mina stela läppar och lågan i min blick är sen många år en fridlyst art.
Tänker på dig ibland. Inte så mycket på dig som person, utan mer i form av ett undflyende minne, som en madonnabyst och en tavelram runt en projektorduk. Du är ett altare av saker som kunde ha skett, borde ha skett och kanske har skett, men som blivit förbisett. Varför kan vi aldrig se alla dessa vägval vi aldrig tar? Varför raderas de ur möjligheternas historiebok så fort vi gått ett snäpp för långt? När vi har passerat gå och inkasserat ett fast beslut med tillhörande ångest och inget mer.
Ibland kan man inte ens åtnjuta möjligheten att se dessa vägval ens när man står mitt framför dem. De är mer som en blandning av igenväxta diken och avslagna brevlådor, som en ansamling hån i en naturlig svulst på närmsta gren.
En julgran smyckad med smuts och sönderskjutna änder
Jag skrek på dig i förtvivlan att stanna kvar, när du satte dig i bilen. Ett litet barn blir lämnat till sitt öde.
Sen skrek jag av ilska för att du ens kom i närheten av ett sådant hotande beslut. Att lämna mig där, vid randen av helvetet.
Känslan av att den som var i änden på mitt behov var för svag för att stanna kvar väckte eldar i mig.
Då förvandlades en vuxen till ett hulkande barn, och barnet skulle vara vuxen och tänka vuxna tankar, vuxet medlidande. Vuxen var aldrig i närheten av ansvar. Jag var du och du var jag, och demonen stod och log åt sitt förvärv.
Världen förvirrade mig och tycktes glasklar på samma gång.
Här finns inget att hämta, var din egen styrka och gå din egen väg. Vänd dig aldrig om mot samvetskvalen som försöker dra dig till sig ner i mörkret, in i dimman.
Om inte du finns för mig så kan jag aldrig finnas för dig.
Du får aldrig dra mig ner.
Jag är så ledsen för det här.
Statistik
och vänskapsband är vackrast när de står på tå
skänker örfilar och visdomsord
Ett besked, ett öde, ett babylons torn
Munnen fylls med avföring när du hånglar upp moder jord
Vackert snöfall blir till hagel
jag älskar när det svider och bränner mot min hud
hör du hur det surrar?
The Brave One
Såg en film idag. En film om den största av förluster och det meningslösa våld som drabbar oss alla.
Om hur smärtan och sorgen och plågan, får oss att tappa tron, hoppet och oss själva. Hur man ofrivilligt leds in i mörkret och blir till någon annan.
Hur man kan sjunka så långt in i sig själv att man aldrig hittar ut. Man kan se den man en gång var, därborta i fjärran, men minnet är blekt och obehagligt. Dess avstånd är så tungt.
Jag kände igen mig så i henne. När hon valde hämndens väg. Förlusten av allt man håller kärt får en att sluta leta, man vet ändå att inget finns kvar att finna. Ingen väg tillbaka och inget att förlora. Jag avundas hennes beslutsamhet men gläds åt att jag inte valde samma väg.
Mörkret kan faktiskt skingras till slut, om man håller sin själ så ren man bara kan. Jag valde att försöka hoppas och aldrig sluta tro. Det var den vägen jag valde.
Ibland kan man inte bara vända andra kinden till, och jag hatar dem alla. Ni som bär ansvar ska någon gång få svara för er.
Mitt hat är så tungt att bära och svärtar ner mig själv, men min kärlek till livet är ännu större och min kärlek till mig själv. Vägrar sluta vänta på att själen lyser upp.
Tiden läker inga sår. Men den kan få dem att sluta blöda och kanske, men bara kanske, kan man bära ryggen rak igen.
En fontän av olja
En svår stund, en hopplös historia.
Men ändock ett måste om man vill ta sig till en bättre plats.
En bättre plats vill jag ha.
Det finns nog en poäng någonstans, med att man måste kämpa, sträva och plåga sig så långsamt framåt.
Inget som är lätt förblir ju vackert i längden.
Allt förfulas med tiden, blir till ett gnagande illamående som kryper uppför halsen.
Men när man ligger där på knä och spytt tills inget gammalt finns kvar, då är man tom och fri.
Bara att resa sig och ta nya steg.
Även om de är ostadiga som hos ett litet barn så är det steg i en ny riktning och till en ny plats.
Men ibland försvinner orken, lusten och hoppet på vägen. Vad gör man när kraften tar slut?
Var ska man hämta mer när man inte vet var den kommer ifrån från början?
Gud ger mig kraft sa en tom idiot, men när man skrattat färdigt så slår det en. Det är inte gestalten som är viktig utan insikten i att tro att man kan lyckas på något sätt, med någons hjälp.
Alla har väl ett inre barn som hoppades, älskade kravlöst och stapplade framåt utan att veta var marken tog slut eller vad som döljde sig i skuggorna.
Ibland känns det som om meningen med allt skymtar i periferin, men oftast är det bara skuggan av något helt annat som fladdrar till i dunklet.
Men det där barnet vill jag åt igen.
Hitta tillbaka fast framåt.
Jag tror att det finns svar i att inte ställa frågor. Att bara känna efter och besluta efter känsla.
Intuitionen är en märklig sak, men nog så mycket starkare än intellektet.
Iallafall hos mig
Tomten har paket till alla snälla barn
Under strålkastare sken
Blir man riktigt, riktigt skräckslagen så känns det som en psykos i miniatyr, där man hamnar utanför sig själv och betraktar allt som i en dimma. Alla skrik och skrän hörs bakom ett dämpande filter.
Smärtan och ljudet av en kropp som flyger in i väggen varken hörs eller känns. Bara vetskapen finns.
Vetskapen och den lysande vita skräcken.
Det jag minns från min barndom är flyktiga stunder i svartvitt.
Och mardrömmar. Dessa mardrömmar, sovande och vakna.
Vilka som är värst vet jag inte. Men jag bad till gud att de skulle upphöra.
Fast jag ända sen jag lärde mig att gå, varit utan religös tro, så fastnade jag i ett tvångsmässigt mantra.
-Snälla, snälla, snälla gode gud. Om du finns så snälla få det att sluta.
Jag är så fruktansvärt liten och detta är så svårt.
-Så snälla, snälla du. Ta mig härifrån.
Ibland drömde jag att jag flydde i natten.
Finner mig själv stående i mörkret utanför vårat hus med en enda repeterande tanke.
-Jag måste ta mig härifrån! Nu eller aldrig!
Med bultande hjärta börjar jag att vandra bort från huset. I varje dröm så tittar jag mig oroligt över axeln och ser uppe vid krönet av backen, en bil, som kommer farandes.
Bländande lyktor och skrikande däck far emot mig..
I drömmen springer jag för livet och varje ben i min kropp skriker efter att få komma tillbaka. Till mörkret i huset, den varma men otrygga sängen. Där slutet är givet och hoppet förtvinat.
Jag springer och springer, men denna best av metall hinner alltid ikapp och jag vaknar med döden hängandes över min genomsvettiga, skakiga kropp.
Var detta en varning eller var det ett hot?
För varje gång jag fann mig i drömmen så blev jag tidigare och tidigare medveten om mitt öde. Tills jag redan utanför ytterdörren visste vad flykten skulle innebära.
Stiger jag ut på vägen så dör jag, men en endaste återblick mot det mörka huset fick mig att inse att ödet därinne var värre än så.
En levande mardröm som aldrig ville sluta.
En natt vägrade jag bestämt att bege mig ut på vägen och vägrade ännu mer bestämt att återvända in.
Jag samlade all min kraft, och kände plötsligt en strimma hopp. En glimt av ljus.
Jag lyfte av ren reflex mina armar.
Mina fötter lämnade marken och jag flög.
Över ängarna och natten svävade jag.
Bort från allt.
Det var den lyckligaste stunden i min barndom.
Den vackra nya dagen
Min fot föll av i måndags och mina tänder trillar ut.
Jag har vandrat här länge och nu stapplar jag mig fram.
Tuggar fradga, spottar blod och vrider mina fötter mot skuggan.
Se mig sen den jag var, skulle bli och längtade efter. Inte som den som förvanskades, låstes in och glömdes bort.
Det finns bitar i mina gener som beskriver mitt ursprung.
Mitt orginal, min ritning och mitt mål är att föredra.
Inte denna skugga som ännu bär mitt namn.
Trycker mitt sigill över en bortglömd saga och jag vandrar stillsamt vidare med min enda fot, tandlösa mun och försöker att glömma resten.
Innan kvisten bröts var trädet ståtligt och vinden sjöng i dess grenar.
Jag ritar med kritor på dess stam.
Fog Of War
nor am I asleep
I have not the slighest idea of how to do it,
how to wake me from this, the deepest slumber
The loss of pain and of happiness is suddenly so clear,
all general explosions of feelings has faded out.
The fog of war is all that remains in me
Scatters of expressions in my face
Pieces of crushed bones and sadness left behind
There is a sense of illusion in my marrow
The mirror in my hallway is avoiding me
kreationsbehov
Jag försöker leva upp till bilden som jag har byggt. Men rädslan får blicken att flacka och kartans motiv att flagna sönder.
Det brusar likt myrornas krig där innanför och det ekar oroväckande när jag försöker att samla mina tankar.
Är så fruktansvärt rädd att jag under morgondagen kommer vakna upp utan att ha kommit någonstans. Att alla drömmar som jag har drömt har försvunnit, tillsamman med vägen som jag har vandrat, ut i den dimmiga periferin. Jag står där ensam och frusen i den vidaste öken, utan att ha uppnått ett endaste mål.
Från början var allt så svart, så mörkt, så tungt och så fruktansvärt litet och skört. Men jag har kämpat, vägrat och spjärnat emot. Allt för att nå en gnutta ljus och hitta färgen igen. Jag räds att den avtar om jag tappar målet, medvetenheten, riktningen och värdet av färden.
Ansträngningen får inte förlora kraft.
Min största rädsla är att somna in och inte hitta fram. Att allt jag sa var lögner och allt jag var, var feghet och distans. Att löftena jag gav mig var ett sätt att skjuta upp och tvinga bort det jag ville ha och behövde.
Ja, jag ska, men kan lika gärna börja imorgon. Glöm det! Vi lever ju här och nu eller hur. Vill inte vara rädd, vill inte vakna efter ännu en dag av ingenting. Vad är det värt om jag inte blir det bästa jag kan bli.
När jag står där vid slutet och tittar ner i evigheten så vill jag inte känna sorg
Jag vill vara nöjd
Silenced uproar
beware
I do not feel sad
