Var är den politiska diskussionen när den behövs som mest?

vill tända eldar i min själ, som ni gör med min stad. Vill dräpa lasersikten med mina ord. Vill ta flykten mot skyarna och lämna detta kalla, mörka land till sitt öde. För öde är vad som finns kvar, vad som står åter. När ni med skräckens propaganda får fria till massan. Fri tillgång till altare och gud, till media och frukostbord.

Men lyft du slöjan och visa din trolldom. Gå ner på knä med ett ansikte av sten. Framför en midsommarstång med kavalkader av snapsvisor och förakt, för allt främmande som skrämmer dig. Jag klär hellre av mig naken i snön och ger dig första stöten.

Den blomstertid nu kommer. Är en blåsippa av frätande gas.

Håll mig i handen

viska vackra ord i mitt öra

lägg din varma andedräkt

mot min längtande hals

Betrakta mig

betrygga mig

och le mig ömt till svars

Häll sedan salpetersyra innanför min tröja

och håll om mig hårt
Så hårt att jag kvider

och gråter och kallar dig för pappa och gud och moster och

Snälla håll mig lite hårdare för nu svider det så jag vet inte var jag ska ta vägen

behåll du sen den där blänkande kniven

bakom din rygg

Jag vill slippa se

när du hugger

och ömsar skinn med mig

Kollektivt självmord är bland det vackraste som finns







.

Jag är rastlös, ångestladdad och fylld till bredden och höjden av oro som växer.
De förökar sig i provrör och passerar på rullband, dessa klonor av mig själv.
De gnisslande hjulen snurrar, så försiktigt och så tragiskt. De vibrerar långsamt sönder, för det finns ingen olja som smörjer.
Mina leder värker och maskineriet stannar nog snart. Jag hoppas på ett slut med evig vila. Där sliten förtvivlan byts mot lena vita stränder, och vindar som viskar precis ingenting.
Tanken är inte född ur leda och inte ur framgång.
Det är en viskning som bär mitt namn och tusen röster.
Ansiktslösa frågetecken och självklarheter, på handmålade fat av vackert porslin.
Jag fyller mina fickor med mynt från flaskor jag pantat och försöker att köpa mig fri från självförakt och medömkan.
Jag är inte svårare än så här.
Jag är bara trasig.

Frågan kvarstår alltid.
Det är ju dess innersta syfte.
Utan frågan förlorar svaret sin mening. Och utan svar är jag inget.
Alla minnen jag har, alla insikter jag svär. Vad är de igentligen?
Om våldtäkter får passera, och våldet får sitt frispel, när ska jag sen få pausa?
Lägga ner bördan och kipa efter luft. Jag har sett det jag inte borde, och jag har förträngt mer än lovligt byte.
Jag kan inte begära mer, fast jag vill kräva styrka.

När du är sju år sker det, tills fjorton förträngs det.
Fram till tjugoett skakar dödlig ångest och vid tjugoåtta försöker du stå fast.
Hur många sjuor till krävs det? Hur många tal måste beräknas?
Jag vill finna logiken bakom, men vet att det värdelösa finns därute.
Det är en glad mix av acceptans och hot.


Ja jag vill faktiskt älska mig själv till döds
Gärna i ditt sällskap

Det Luktar Unket

Sjukdom har spridit sig, runt i mina vener
Ångest och feber har kopulerat med varann
Avkomman är något jag helst glömmer
tills det förtvinar, ruttnar och passerar förbi

Jag vill inte veta vem clownen besöker
och vem det är han pekar på
Vill inte vara den

som stirrar sig blind på kulissen 
Äter sågspån här i väntrummet 
med silverskeden

som jag så försiktigt stal från dig

Jag vill inte veta

varifrån svaret kommer
Bara inte frågan ställs

när jag vänder ryggen till

Jag är baserad på avstånd
som en påtvingad rest
Jag vill smeka din telefon
och älska dig via sms