Att testdö en stund
Jag är rastlös, ångestladdad och fylld till bredden och höjden av oro som växer.
De förökar sig i provrör och passerar på rullband, dessa klonor av mig själv.
De gnisslande hjulen snurrar, så försiktigt och så tragiskt. De vibrerar långsamt sönder, för det finns ingen olja som smörjer.
Mina leder värker och maskineriet stannar nog snart. Jag hoppas på ett slut med evig vila. Där sliten förtvivlan byts mot lena vita stränder, och vindar som viskar precis ingenting.
Tanken är inte född ur leda och inte ur framgång.
Det är en viskning som bär mitt namn och tusen röster.
Ansiktslösa frågetecken och självklarheter, på handmålade fat av vackert porslin.
Jag fyller mina fickor med mynt från flaskor jag pantat och försöker att köpa mig fri från självförakt och medömkan.
Jag är inte svårare än så här.
Jag är bara trasig.
Frågan kvarstår alltid.
Det är ju dess innersta syfte.
Utan frågan förlorar svaret sin mening. Och utan svar är jag inget.
Alla minnen jag har, alla insikter jag svär. Vad är de igentligen?
Om våldtäkter får passera, och våldet får sitt frispel, när ska jag sen få pausa?
Lägga ner bördan och kipa efter luft. Jag har sett det jag inte borde, och jag har förträngt mer än lovligt byte.
Jag kan inte begära mer, fast jag vill kräva styrka.
När du är sju år sker det, tills fjorton förträngs det.
Fram till tjugoett skakar dödlig ångest och vid tjugoåtta försöker du stå fast.
Hur många sjuor till krävs det? Hur många tal måste beräknas?
Jag vill finna logiken bakom, men vet att det värdelösa finns därute.
Det är en glad mix av acceptans och hot.
Ja jag vill faktiskt älska mig själv till döds
Gärna i ditt sällskap
