The Brave One
Såg en film idag. En film om den största av förluster och det meningslösa våld som drabbar oss alla.
Om hur smärtan och sorgen och plågan, får oss att tappa tron, hoppet och oss själva. Hur man ofrivilligt leds in i mörkret och blir till någon annan.
Hur man kan sjunka så långt in i sig själv att man aldrig hittar ut. Man kan se den man en gång var, därborta i fjärran, men minnet är blekt och obehagligt. Dess avstånd är så tungt.
Jag kände igen mig så i henne. När hon valde hämndens väg. Förlusten av allt man håller kärt får en att sluta leta, man vet ändå att inget finns kvar att finna. Ingen väg tillbaka och inget att förlora. Jag avundas hennes beslutsamhet men gläds åt att jag inte valde samma väg.
Mörkret kan faktiskt skingras till slut, om man håller sin själ så ren man bara kan. Jag valde att försöka hoppas och aldrig sluta tro. Det var den vägen jag valde.
Ibland kan man inte bara vända andra kinden till, och jag hatar dem alla. Ni som bär ansvar ska någon gång få svara för er.
Mitt hat är så tungt att bära och svärtar ner mig själv, men min kärlek till livet är ännu större och min kärlek till mig själv. Vägrar sluta vänta på att själen lyser upp.
Tiden läker inga sår. Men den kan få dem att sluta blöda och kanske, men bara kanske, kan man bära ryggen rak igen.
