Orcus Vir

Utveckling är en svår sak.
En svår stund, en hopplös historia.
Men ändock ett måste om man vill ta sig till en bättre plats.
En bättre plats vill jag ha.

Det finns nog en poäng någonstans, med att man måste kämpa, sträva och plåga sig så långsamt framåt.
Inget som är lätt förblir ju vackert i längden.
Allt förfulas med tiden, blir till ett gnagande illamående som kryper uppför halsen.
Men när man ligger där på knä och spytt tills inget gammalt finns kvar, då är man tom och fri.
Bara att resa sig och ta nya steg.
Även om de är ostadiga som hos ett litet barn så är det steg i en ny riktning och till en ny plats.

Men ibland försvinner orken, lusten och hoppet på vägen. Vad gör man när kraften tar slut?
Var ska man hämta mer när man inte vet var den kommer ifrån från början?
Gud ger mig kraft sa en tom idiot, men när man skrattat färdigt så slår det en. Det är inte gestalten som är viktig utan insikten i att tro att man kan lyckas på något sätt, med någons hjälp.

Alla har väl ett inre barn som hoppades, älskade kravlöst och stapplade framåt utan att veta var marken tog slut eller vad som döljde sig i skuggorna.
Ibland känns det som om meningen med allt skymtar i periferin, men oftast är det bara skuggan av något helt annat som fladdrar till i dunklet.
Men det där barnet vill jag åt igen.
Hitta tillbaka fast framåt.
Jag tror att det finns svar i att inte ställa frågor. Att bara känna efter och besluta efter känsla.
Intuitionen är en märklig sak, men nog så mycket starkare än intellektet.
Iallafall hos mig




Tomten har paket till alla snälla barn