Under strålkastare sken
Ett rykande vrål och ett snärtande slag.
Blir man riktigt, riktigt skräckslagen så känns det som en psykos i miniatyr, där man hamnar utanför sig själv och betraktar allt som i en dimma. Alla skrik och skrän hörs bakom ett dämpande filter.
Smärtan och ljudet av en kropp som flyger in i väggen varken hörs eller känns. Bara vetskapen finns.
Vetskapen och den lysande vita skräcken.
Det jag minns från min barndom är flyktiga stunder i svartvitt.
Och mardrömmar. Dessa mardrömmar, sovande och vakna.
Vilka som är värst vet jag inte. Men jag bad till gud att de skulle upphöra.
Fast jag ända sen jag lärde mig att gå, varit utan religös tro, så fastnade jag i ett tvångsmässigt mantra.
-Snälla, snälla, snälla gode gud. Om du finns så snälla få det att sluta.
Jag är så fruktansvärt liten och detta är så svårt.
-Så snälla, snälla du. Ta mig härifrån.
Ibland drömde jag att jag flydde i natten.
Finner mig själv stående i mörkret utanför vårat hus med en enda repeterande tanke.
-Jag måste ta mig härifrån! Nu eller aldrig!
Med bultande hjärta börjar jag att vandra bort från huset. I varje dröm så tittar jag mig oroligt över axeln och ser uppe vid krönet av backen, en bil, som kommer farandes.
Bländande lyktor och skrikande däck far emot mig..
I drömmen springer jag för livet och varje ben i min kropp skriker efter att få komma tillbaka. Till mörkret i huset, den varma men otrygga sängen. Där slutet är givet och hoppet förtvinat.
Jag springer och springer, men denna best av metall hinner alltid ikapp och jag vaknar med döden hängandes över min genomsvettiga, skakiga kropp.
Var detta en varning eller var det ett hot?
För varje gång jag fann mig i drömmen så blev jag tidigare och tidigare medveten om mitt öde. Tills jag redan utanför ytterdörren visste vad flykten skulle innebära.
Stiger jag ut på vägen så dör jag, men en endaste återblick mot det mörka huset fick mig att inse att ödet därinne var värre än så.
En levande mardröm som aldrig ville sluta.
En natt vägrade jag bestämt att bege mig ut på vägen och vägrade ännu mer bestämt att återvända in.
Jag samlade all min kraft, och kände plötsligt en strimma hopp. En glimt av ljus.
Jag lyfte av ren reflex mina armar.
Mina fötter lämnade marken och jag flög.
Över ängarna och natten svävade jag.
Bort från allt.
Det var den lyckligaste stunden i min barndom.
Blir man riktigt, riktigt skräckslagen så känns det som en psykos i miniatyr, där man hamnar utanför sig själv och betraktar allt som i en dimma. Alla skrik och skrän hörs bakom ett dämpande filter.
Smärtan och ljudet av en kropp som flyger in i väggen varken hörs eller känns. Bara vetskapen finns.
Vetskapen och den lysande vita skräcken.
Det jag minns från min barndom är flyktiga stunder i svartvitt.
Och mardrömmar. Dessa mardrömmar, sovande och vakna.
Vilka som är värst vet jag inte. Men jag bad till gud att de skulle upphöra.
Fast jag ända sen jag lärde mig att gå, varit utan religös tro, så fastnade jag i ett tvångsmässigt mantra.
-Snälla, snälla, snälla gode gud. Om du finns så snälla få det att sluta.
Jag är så fruktansvärt liten och detta är så svårt.
-Så snälla, snälla du. Ta mig härifrån.
Ibland drömde jag att jag flydde i natten.
Finner mig själv stående i mörkret utanför vårat hus med en enda repeterande tanke.
-Jag måste ta mig härifrån! Nu eller aldrig!
Med bultande hjärta börjar jag att vandra bort från huset. I varje dröm så tittar jag mig oroligt över axeln och ser uppe vid krönet av backen, en bil, som kommer farandes.
Bländande lyktor och skrikande däck far emot mig..
I drömmen springer jag för livet och varje ben i min kropp skriker efter att få komma tillbaka. Till mörkret i huset, den varma men otrygga sängen. Där slutet är givet och hoppet förtvinat.
Jag springer och springer, men denna best av metall hinner alltid ikapp och jag vaknar med döden hängandes över min genomsvettiga, skakiga kropp.
Var detta en varning eller var det ett hot?
För varje gång jag fann mig i drömmen så blev jag tidigare och tidigare medveten om mitt öde. Tills jag redan utanför ytterdörren visste vad flykten skulle innebära.
Stiger jag ut på vägen så dör jag, men en endaste återblick mot det mörka huset fick mig att inse att ödet därinne var värre än så.
En levande mardröm som aldrig ville sluta.
En natt vägrade jag bestämt att bege mig ut på vägen och vägrade ännu mer bestämt att återvända in.
Jag samlade all min kraft, och kände plötsligt en strimma hopp. En glimt av ljus.
Jag lyfte av ren reflex mina armar.
Mina fötter lämnade marken och jag flög.
Över ängarna och natten svävade jag.
Bort från allt.
Det var den lyckligaste stunden i min barndom.
Kommentarer
Trackback
