Gamla upprepande mönster
Jag är sliten, jag är sjuk
och kallad till kontroll
jag planterar därför
en gammal sjukdom här
Tänder trillar ut
och öron ropar hjälp
Men fingrar blöder ständigt
över tangenters substitut
och kallad till kontroll
jag planterar därför
en gammal sjukdom här
Tänder trillar ut
och öron ropar hjälp
Men fingrar blöder ständigt
över tangenters substitut
Det Luktar Unket
Sjukdom har spridit sig, runt i mina vener
Ångest och feber har kopulerat med varann
Avkomman är något jag helst glömmer
tills det förtvinar, ruttnar och passerar förbi
Jag vill inte veta vem clownen besöker
och vem det är han pekar på
Vill inte vara den
som stirrar sig blind på kulissen
Äter sågspån här i väntrummet
med silverskeden
som jag så försiktigt stal från dig
Jag vill inte veta
varifrån svaret kommer
Bara inte frågan ställs
när jag vänder ryggen till
Jag är baserad på avstånd
som en påtvingad rest
Jag vill smeka din telefon
och älska dig via sms
Slagen Mitt Itu
Om en man kan skriva ord, i rymden, som nästan ingen hör
och sedan slå sig blodig för att sorgen bara stör
Vem är då den som borde läsa, och faktiskt ta emot
När gud är enbart vacker, så mäktig och så god
Så blir vi andra så små, att ingen ser nånting
alla ställer svåra frågor och stirrar sen så blint
I en droppe från en tår
Läggs en flicka på en bår
Ingen ser behoven
När en slagen man han slår
och sedan slå sig blodig för att sorgen bara stör
Vem är då den som borde läsa, och faktiskt ta emot
När gud är enbart vacker, så mäktig och så god
Så blir vi andra så små, att ingen ser nånting
alla ställer svåra frågor och stirrar sen så blint
I en droppe från en tår
Läggs en flicka på en bår
Ingen ser behoven
När en slagen man han slår
Kod Svart
Det jag känner är inte sorg
Det är bedövning
En avsaknad av orsak, en avsaknad av tro
Är nu ikväll ett steg närmre, på kalla slagna fötter
mot de förlorade hoppens barack
Där alla själar samlas, för att kollektivt skapa beredskap
Där alla förväntar, att för alltid stanna kvar
Ännu är en regel, att lampan lyser rött
och signalen som ljuder längs med tältsängarnas ben
är ohörbar och onåbar
och planen flyger över moln
En evighet av bordsbön
Där man tackar för vad man fått
Där elden aldrig värmer
Utan lungor fylls med sot
Där känslan av förvåning, lyser i sin frånvaro
och alla kläs i trasor, när de leker militär
Någonstans hörs gråt och klagan
men aldrig hörs det här
För vi sitter här till bords och väntar
på alla er som vägrar storm
Vi kommer alla enas
när ni likt oss
förlorat ert sista hopp
Då sitter vi alla här i trasor
och ber en stilla bön
För allting som vi fått
Det är bedövning
En avsaknad av orsak, en avsaknad av tro
Är nu ikväll ett steg närmre, på kalla slagna fötter
mot de förlorade hoppens barack
Där alla själar samlas, för att kollektivt skapa beredskap
Där alla förväntar, att för alltid stanna kvar
Ännu är en regel, att lampan lyser rött
och signalen som ljuder längs med tältsängarnas ben
är ohörbar och onåbar
och planen flyger över moln
En evighet av bordsbön
Där man tackar för vad man fått
Där elden aldrig värmer
Utan lungor fylls med sot
Där känslan av förvåning, lyser i sin frånvaro
och alla kläs i trasor, när de leker militär
Någonstans hörs gråt och klagan
men aldrig hörs det här
För vi sitter här till bords och väntar
på alla er som vägrar storm
Vi kommer alla enas
när ni likt oss
förlorat ert sista hopp
Då sitter vi alla här i trasor
och ber en stilla bön
För allting som vi fått
När minnet mig sviker
Om jag ingenting minns
vem är då jag
Är jag värd något mer
än alla frågor som jag har
Om jag ingenting minns
har vi då mötts någonstans
och mötte jag din blick
när du bjöd upp till dans
Om jag ingenting minns
bleknar då mitt ärr
tills kroppens karta sjunker
ner i glömskans svala tjärr
Om jag ingenting minns
bör jag än be om förlåt
för minnet det sviker mig
efter den där dagen som jag såg
Det som jag
aldrig borde sett
vem är då jag
Är jag värd något mer
än alla frågor som jag har
Om jag ingenting minns
har vi då mötts någonstans
och mötte jag din blick
när du bjöd upp till dans
Om jag ingenting minns
bleknar då mitt ärr
tills kroppens karta sjunker
ner i glömskans svala tjärr
Om jag ingenting minns
bör jag än be om förlåt
för minnet det sviker mig
efter den där dagen som jag såg
Det som jag
aldrig borde sett
Ett väsen inuti mig
Det finns ett väsen inuti mig
Som river och som skär
med frågor som släcker lampor
och förvränger mitt begär
Den vässade kniven är vackrare
och den slickar längs min ven
när blodstrimmorna de blektes
längs med dina utfläkta små ben
Jag biter ifrån med ett leende
och ritar bilder på min kropp
De speglar ett förtroende som brutits
likt vårat nertrampade hopp
Som river och som skär
med frågor som släcker lampor
och förvränger mitt begär
Den vässade kniven är vackrare
och den slickar längs min ven
när blodstrimmorna de blektes
längs med dina utfläkta små ben
Jag biter ifrån med ett leende
och ritar bilder på min kropp
De speglar ett förtroende som brutits
likt vårat nertrampade hopp
Dagen som kommer
Ja det har gått lite tid, varit en del väntan. Men drömmen är inte att förglömma även om det direkta värdet kan åsidoses. Det är rostiga pariserhjul som rullar över hav. Kinesiska murar byggda av murknande trä. En kamera dokumenterar en känsla av förlust.
Utanför periferin finns det bländande vitt, ett naggande sken.
Är det det som är det oskrivna bladet?
Är det minnet som förråder mig?
Eller kanske det skänker mig hopp?
Hopp om en ny chans, utan minnena av alla dessa spöken, som alltid viskat mina namn.
För vem kan se ett lakan med utskuren blick, i en värld som enbart består av vitt?
Jag tänker fatta pennan än en gång
och skriva mig själv lite bättre
Jag är en lyrisk gudomlighet och en demon utan tanke
Ellen bara ett litet vettskrämt barn, inför livets rasande storm
Utanför periferin finns det bländande vitt, ett naggande sken.
Är det det som är det oskrivna bladet?
Är det minnet som förråder mig?
Eller kanske det skänker mig hopp?
Hopp om en ny chans, utan minnena av alla dessa spöken, som alltid viskat mina namn.
För vem kan se ett lakan med utskuren blick, i en värld som enbart består av vitt?
Jag tänker fatta pennan än en gång
och skriva mig själv lite bättre
Jag är en lyrisk gudomlighet och en demon utan tanke
Ellen bara ett litet vettskrämt barn, inför livets rasande storm
