Orcus Vir

Jag har så många frågor
och nästan inga svar
Har blivit plågad så av livet
men vill ändå stanna kvar

Så le åt mig
och lyssna till mitt tal
För orden som kommer ur mig
är det enda ni aldrig tar
Det blir till ett altare av minnen
som jag med ömhet spar

Jag sörjer inte
för jag ber för eran skam
Även om ni, ni leker vargar
och jag, jag leker lam

Det kommer alltid till den tiden
när slöjan faller av
Sanning den väcks upp
utav tårar, utav slag
Som skriften den har talats,
blir historia till idag

Bomben som faller
under falsk intention
som spel för galleriet
till en mässande nation

Ni injicerar blod och olja
som vaggar er till sömns
När lammen de ska offras
så blir ni till segeryra höns

Vi betraktar er så stilla
och ber för vargens nåd
Under örnens vackra flagga
begår ni era dåd

Men sanning skall alltid dagas
som vintern flyr vårt land
Och jag, jag matar hellre fåglar
än slår med knuten hand

Såg en film idag. En film om den största av förluster och det meningslösa våld som drabbar oss alla.
Om hur smärtan och sorgen och plågan, får oss att tappa tron, hoppet och oss själva. Hur man ofrivilligt leds in i mörkret och blir till någon annan.
Hur man kan sjunka så långt in i sig själv att man aldrig hittar ut. Man kan se den man en gång var, därborta i fjärran, men minnet är blekt och obehagligt.  Dess avstånd är så tungt.

Jag kände igen mig så i henne. När hon valde hämndens väg. Förlusten av allt man håller kärt får en att sluta leta, man vet ändå att inget finns kvar att finna. Ingen väg tillbaka och inget att förlora. Jag avundas hennes beslutsamhet men gläds åt att jag inte valde samma väg.

Mörkret kan faktiskt skingras till slut, om man håller sin själ så ren man bara kan. Jag valde att försöka hoppas och aldrig sluta tro. Det var den vägen jag valde.
Ibland kan man inte bara vända andra kinden till, och jag hatar dem alla. Ni som bär ansvar ska någon gång få svara för er.
Mitt hat är så tungt att bära och svärtar ner mig själv, men min kärlek till livet är ännu större och min kärlek till mig själv. Vägrar sluta vänta på att själen lyser upp.
Tiden läker inga sår. Men den kan få dem att sluta blöda och kanske, men bara kanske, kan man bära ryggen rak igen.

Livet skrämmer slag på mig,
i sin frånvaro, som ett träd utan rot
Det finns ett gapande hål i bröstet mitt,
som speglar alla hot

Någon ställer frågor,
som ingen annan hör
Någon tecknar mönster,
och någon lägger sig ner och dör

Andra väntar ut i skuggan,
tills de når sin ålders höst
Jag, jag viskar bara stilla ord,
utifrån hålet i mitt bröst

Om någon finns att lystra,
så ge till känna snart
För dimman, den kan skingras,
av dem som tänker klart

Jag skriver om de bördor
som någon gång, vi alla bär
Några vässar pennor,
medans andra vässar svärd

Jag fick talets gåva
och oro i min själ
Konsten vi har att skapa,
är en last som bara tär



.