Orcus Vir

Jag skriver för att kunna tänka.

Tänker att jag borde veta så mycket bättre nu.

Efter alla dessa år av drivande, färdande, letande.

Men gör jag det?

Försöka att vässa pennan är som att försöka övervinna krampen i mellangärdet, efter en för snabb måltid, med att ställa sig på tå och skrika Halleluja.

Allting stannar upp, snurrar till och faller ur sig själv, för att sedan alltid falla tillbaka in igen.

Tillbaks på ruta ett.

Som en motor på tomgång som försurar miljön, som en spricka i en vindruta efter ett stenskott, som nästan, men bara nästan, inte syns det minsta.

Slå in den jävla rutan istället och visa att något händer, att konsekvensen är mottaglig.

Att livet har affekt.

Känslan av att vara en vuxen man i ett barns kropp var min förbannelse och ledsagare under min barndoms diffusaste år. Men den känslan ersattes snabbt av en mer trevande osäker bild av mig själv som ett nyfött, ovetandes barn fast i en vuxen mans kropp, så fort jag fann mig själv därute.

Jag reste mig på knakiga, rangliga ben och jag bet ifrån.

Gav mig iväg på en lång vandring hemifrån och sörjde redan vid mitt första steg förlusten av det förflutna. Tanken att aldrig få komma tillbaka hem igen, utan att allt har förändrats, förvanskats och förlegats.

Den tanken bar jag med mig bort som en snuttefilt, en tröstande tumme eller som den klubba man får efter att ha suttit i tandläkarstolen utan att fälla tårar.

Som barn blev jag firad när jag log efter att ha fallit nerför trappan och inte visade upp den klump av cyanid som växte i mitt bröst, för omvärlden.

Det är nu som ett stort gapande hål i bröstet på mig där alla minnen forsar fram som ur en sprucken damm, ner i en väldig himlakroppsstor tekopp som svämmar över av svart vatten och socker. Långt där framför en i mörkret, nere i virveln bredvid den roterande teskeden, finns slutet på tunneln.

Det är framtiden som lever där.

En framtid som är skymd i dimma och av en känsla av hopplöshet, gudlöshet och misströstan.

Mitt under min vandring mot framtiden så finner jag mig själv borttappad och vilseledd. Den heliga skrift skänker föga tröst och inga vuxna visdomsord finns att tillgå.

Bara minnet av en väldig rygg med växande, infantila svettfläckar när jag försökte berätta om mitt behov och mitt beslut, letar sig upp längs min ryggmärg.

Spåren där i snön slutar alltför oftast vid din dörr.

Ingen har nånsin öppnat och skuggan av det bortgångna sitter som fastfrusen på närmsta fönsterkarm.

Katten betraktar mig lekfullt där jag kvider ut ett ordlöst rop på hjälp, för att strax därefter upptäcka en än mer spännande dammtuss och rusa efter den istället. En suck av längtan undflyr mina stela läppar och lågan i min blick är sen många år en fridlyst art.

Tänker på dig ibland. Inte så mycket på dig som person, utan mer i form av ett undflyende minne, som en madonnabyst och en tavelram runt en projektorduk. Du är ett altare av saker som kunde ha skett, borde ha skett och kanske har skett, men som blivit förbisett. Varför kan vi aldrig se alla dessa vägval vi aldrig tar? Varför raderas de ur möjligheternas historiebok så fort vi gått ett snäpp för långt? När vi har passerat gå och inkasserat ett fast beslut med tillhörande ångest och inget mer.

Ibland kan man inte ens åtnjuta möjligheten att se dessa vägval ens när man står mitt framför dem. De är mer som en blandning av igenväxta diken och avslagna brevlådor, som en ansamling hån i en naturlig svulst på närmsta gren.

En julgran smyckad med smuts och sönderskjutna änder

Jag skrek på dig i förtvivlan att stanna kvar, när du satte dig i bilen. Ett litet barn blir lämnat till sitt öde.
Sen skrek jag av ilska för att du ens kom i närheten av ett sådant hotande beslut. Att lämna mig där, vid randen av helvetet.
Känslan av att den som var i änden på mitt behov var för svag för att stanna kvar väckte eldar i mig.

Då förvandlades en vuxen till ett hulkande barn, och barnet skulle vara vuxen och tänka vuxna tankar, vuxet medlidande. Vuxen var aldrig i närheten av ansvar. Jag var du och du var jag, och demonen stod och log åt sitt förvärv.

Världen förvirrade mig och tycktes glasklar på samma gång.

Här finns inget att hämta, var din egen styrka och gå din egen väg. Vänd dig aldrig om mot samvetskvalen som försöker dra dig till sig ner i mörkret, in i dimman.

Om inte du finns för mig så kan jag aldrig finnas för dig.

Du får aldrig dra mig ner.

Jag är så ledsen för det här.